Landstingen sprider jungfrumyter
Mödomsoperationerna lurar mannen att tro att "varan är orörd". Därmed sprids myten om att mödomshinnan existerar - och tvånget att visa upp blodiga lakan för släktingarna. Vårdens uppgift är inte att sprida lögner. Och då menar jag inte drömmen om "oskulden" utan den felaktiga tron att den bevisas genom blodet, skriver Inga-Lisa Sangregorio, aktiv i kvinnorörelsen sedan 7O-talet.
Inga-Lisa Sangregorio är kulturskribent och feminist. Hon var medlem i Grupp 8 på 70-talet och har jobbat som redaktör på Kvinnobulletinen. Hennes bästa feministiska slagord är "En ensam kvinna är bara en slav men tusen systrar kan ställa krav".
Vad är det som gör att normalt vettiga personer som Ann-Charlotte Marteus och Nalin Pekgul förlorar allt sinne för logik när det gäller de så kallade oskuldsoperationerna?
Trots att de mycket tydligt slår fast att mödomshinnan inte existerar anser de att svenska landsting bör utföra sådana operationer. Inte i avsikt att rekonstruera - man kan inte rekonstruera något som aldrig har funnits - utan för att konstruera det som gud eller Allah dessvärre underlät att förse kvinnan med, nämligen ett sigill som garanterar att varan är orörd.
Nalin Pekguls argumentation är helt fantastisk. "Med möjligheten att 'återställa' den fiktiva mödomshinnan försvinner föreställningen att mannen säkert kan veta om en kvinna haft sexuella förbindelser före äktenskapet", skriver hon (Expressen 5/8).
Ursäkta, är det inte precis tvärtom? Om läkarna skapar mödomshinnor som aldrig funnits vidmakthålls myten om att en sådan hinna faktiskt existerar - och tvånget att visa upp en intakt hinna vid första samlaget. Vad händer förresten med de kvinnor som faktiskt är "oskulder" på bröllopsnatten? Inte så roligt för dem om de tillhör de uppskattningsvis sjuttio eller åttio procent av kvinnorna som inte blöder vid första samlaget. Ska myten om mödomshinnan upprätthållas bör man kanske införa obligatorisk intimkirurgi som skapar det naturen försummade.
Att det svenska samhällets resurser möjligen kunde användas för upplysning i stället för att stödja en vanföreställning föresvävar inte operationernas försvarare. Pekgul avfärdar tanken med att det tar tid att avliva myter.
Ja och inte går det fortare om svenska myndigheter bidrar till att vidmakthålla dem.
Det som stör mig mest i den här debatten är synen på de människor det handlar om, och det gäller inte bara kvinnorna utan också männen.
De framställs som obildbara men lättlurade grobianer som emellertid snabbt kan förvandlas till mördare om inte den blivande bruden lyckas överlista dem.
Han måste till varje pris få leva kvar i sina dubbla vanföreställningar: dels att mödomshinnan existerar och att defloreringen förorsakar en blödning och dels att han är den förste som forcerar denna icke-existerande hinna. Och hon måste lura honom i båda avseendena. Om det verkligen handlar om risk för kvinnans liv, borde inte hjälpinsatserna snarare inriktas på att rädda henne från ett liv med en potentiell mördare?
Vårdens uppgift kan inte rimligtvis vara att sprida lögner och upprätthålla myter. I själva verket innebär det ett oerhört förakt mot de människor det gäller att låta dem leva kvar i föreställningar som bevisligen är falska. Och då menar jag inte drömmen om "oskulden" utan den felaktiga tron att den bevisas genom blodet.
Men alla blodiga lakan som i triumf visats upp för stolta släktingar?
En del kvinnor blöder faktiskt, framför allt mycket unga flickor som gifts bort mot sin vilja. Omognad och olust gör en blödning mer sannolik. I RFSU:s tidskrift Ottar intervjuades häromåret en läkare som lär oroliga kvinnor knep inför bröllopsnatten:
"Vi säger att vad du än gör, tänd inte på den här karlen. Ju torrare du är, ju mer motstånd han måste igenom, desto mer blöder du." Idyllisk början på ett äktenskap.
I andra fall kan mannen och kvinnan, om de är överens, rispa fram lite blod för att tillfredsställa mor och svärmor. Ytterligare ett alternativ är det som kusinerna i Rabat och Alger alltid har använt sig av, om man får tro den franska veckotidningen Le Nouvel Observateur, nämligen rå kycklinglever. Billigare och smärtfriare än operation. I Frankrike ökar däremot mödomshinneoperationerna, och enligt tidningen rör det sig inte alls bara om vettskrämda unga flickor utan även om självständiga yrkeskvinnor som vuxit upp i Frankrike. Det franska gynekologförbundet rapporterar om en oroväckande ökning av kvinnor som vill bli opererade eller få ett oskuldsintyg utfärdat. Och den som letar på nätet hittar ett enormt utbud. "Für 130 Euro wieder Jungfrau" (Jungfru på nytt för 130 euro) lockar en tysk-turkisk websida.
Nalin Pekgul har alltså rätt på en punkt: det är omöjligt att avgöra om en kvinna är oskuld eller inte. Som utvecklingen ser ut borde den man som insisterar på att vara den förste snarast bli misstänksam om hans kvinna blöder på bröllopsnatten. Då har hon sannolikt låtit operera sig för att lura honom.
Då är det säkrare att satsa på det erbjudande jag själv nyligen fick via e-post. Avsändaren konstaterar att jungfrur har blivit en allt sällsyntare företeelse men att det finns artificiells alternativ: "Ordering your Personal pussy you'll receive a virgin pussy and you will tear the hymen on your first penetration."
Vad en del svenska landsting ägnar sig åt med sina mödomshinneoperationer är faktiskt att skapa livs levande "Personal pussies" åt män som inte förstår bättre. Det bör de omedelbart sluta med.
